BOKENS HISTORIA
ORDET BOK
Ordet bok och bokstav, engelskans book, tyskans buch samt ryskans bukva (som betyder bokstav) har alla samma ursprung. De kommer från germanskans bokiz, som står för trädet bok. Därför tror man att det tidigaste skrivandet i indo-europeiska sammanhang skedde på bokträ.
SKRIVKONSTEN
Alfabetisk skrift dök först upp i Egypten omkring år 1800 f.kr. Till en början avgränsade man inte orden från varandra (detta kallas scripta continua) och man använde ingen interpunktion, alltså inga punkter, kommatecken eller frågetecken. Man skrev från höger till vänster, och sedan från vänster till höger så att raderna ledde i motsatta riktningar från varandra.
RÄFEGNU
PÅDETHÄ
TETTÄRS
KANSKE
Den tekniska termen för det här sättet att skriva är “boustrophedon” vilket bokstavligen betyder ox-vändning efter det sättet en bonde skulle styra sin oxdrivna plog över sina åkrar. På 600talet började iriska munkar att separera orden från varandra med blanka fält eller med punkter som placerades, inte vid foten av varje bokstav, utan mitt emellan dem.
INTE. SÅ. HÄR.
MEN∙SÅ∙HÄR
Detta underlättade läsningen, men det blev inte särskilt vanligt förrän på 1100-talet. Det har sagts att bruket att sätta mellanrum mellan orden markerar övergången från ett sätt att läsa där man alltid läste högt för varandra till det vi har idag, att man oftast läser tyst för sig själv.
Karl den store (hans era kallas den Karolingiska renässansen) införde en ny, enhetlig skrift: den Karolingiska minuskeln. Minuskeln är i handskrifter vad gemener är i tryckt text, alltså ”lilla a” etc. Stora bokstäver kallas i handskrift majuskler, och i tryck versaler. Fram till dess hade man alltså enbart skrivit med stora bokstäver, nu började de stora bokstäverna användas enbart i början av meningar och namn i löpande skrift.
Läs mer om bokens material och format
Karolina Jonson, Bibliotekarie
Vill du veta mer om böckerna? Kontakta Bibliotekarie Lena Svensson.
|