Sveriges första avhandling om dövundervisning är ett litet häfte på 18 sidor. Texten skrevs av Abraham Argillander, direktör på ett salpetersjuderi och utan någon som helst erfarenhet av dövundervisning. Argillander hade en svåger som var döv och kom därigenom att intressera sig för döva och möjligheten att lära dem tala, läsa och skriva. Svågern hade varit döv sedan två års ålder och blivit behandlad med både elektricitet och mineralvatten, men ingen av dessa kurer hade förmått bota dövheten.

 

 

Målet med undervisningen var att lära eleven tala och skriva. Metoderna var enkla. Argillander tillverkade en papperstratt som placerades mot svågerns öra och skrek så högt han kunde genom den. Sedan placerades tratten mot Argillanders öra och svågern fick skrika i den. Undervisningen bestod sedan i att eleven fick lära sig att uttala bokstav för bokstav i alfabetet. Argillander beskriver i sin avhandling hur mun, läppar och tänder formas vid uttal av bokstäverna. Genom trägna övningar och genom att gång på gång uppmuntra rätt uttal och tillrättavisa det felaktiga nådde han framgång med sin elev som efter bara några månader lärde sig att tala, läsa och skriva.

 

Mathilda Svensson, bibliotekarie